Linnea Aktanius

 

Det är en egenskap som är så skön att ha. Jag tvivlar aldrig på att det jag gör är fel, eller rätt, utan jag kan alltid ta det med mig själv och känna att det är rätt. Det är väl självklart då, att detta resulterar i en väldigt stark individ. Jag gör som jag vill, jag gör ofta det som jag själv vet blir bäst och oavsett vad folk har att säga om det går det aldrig att nå mig och få mig påverkad av deras åsikter. Jag upplevs säkert lite ensam ibland, men jag känner mig aldrig ensam. I samband med jobbet är detta en väldigt skön egenskap. Jag är en karriärsmänniska, (vilket jag ska berätta om en annan gång) vilket gör att jag pushar mig själv fast jag kanske inte orkar, och klarar därför av att jobba oerhört mycket. Folk på jobbet säger nästan dagligen till mig, "Linnea hur orkar du", "det är inte sant hur mycket du jobbar", och så vidare.... Men det är just det, har jag bestämt mig för att jag vill jobba, så jobbar jag. Så enkelt är det. Samma sak hjälpte mig med träningen, jag visste vad mitt mål var och jag kände att jag kunde pusha mig själv för att nå dit. Detta gör att jag inte har någon speciell prestationsångest eller ångest för var livet ska ta mig, för jag vet att det kommer bli bra.

 

Vart kommer detta ifrån då? Jag vet helt ärligt inte. Innan jag och mitt ex blev tillsammans var situationen densamma. Jag körde mitt race. Sen träffade jag honom, och han var, jag noterar, VAR, precis som jag. Jag började uppleva att han ingick i mitt Jag, om ni förstår hur jag menar. Han blev liksom den andra delen av mig. Sen ju längre det gick, började jag inse att vi inte var så lika som jag trodde, och detta slutade fungera för mig. Han kunde inte vara den andra delen av mig, och det slutade som sagt var att fungera.

Detta gör att jag även idag har oerhört svårt att bli kär. Jag blir inte kär. Jag måste liksom stöta på någon som jag känner, inte i intresse, eller hobbys eller ambitioner, men i personlighetsmässigt är likadan som jag. Och detta är svårt, så jag letar liksom inte. Stöter jag på honom så gör jag det. Möter så himla mycket fina killar i livet, och vissa som jag är jättebra vän med idag, men inte som jag skulle kunna släppa in på det sättet. Folk tänker väl att jag har "för höga krav", men ingen kan faktiskt förstå hur det egenligen är. Jag behöver inte någon som ser ut på något visst sätt, eller som är på ett visst sätt, utan bara någon som speglar mig. Jag har med andra ord accepterat att vara ensam, och jag trivs med det. That maybe explains a lot. Möter därför killar som jag kan tro att jag kan vara intresserad av, men sen dör det, för jag inser att han aldrig kommer kunna bli en del av det jag redan har.

 

Jag kan också därför hitta glädje i så mycket saker ensam. Jag har som jag i ett tidigare inlägg nämnt, bokat en resa ensam. Detta är glädje för mig. Att bara åka iväg. och bara vara med mig själv. Göra som jag vill och det som är viktigt för mig. Jag boostar på en sådan här sak, upp mig själv igen. Ger mig extra energi för att kunna fortsätta tackla vardagen så fokuserat som jag gör nu, fast tanken är väl, med lite mer energi. Detta är något stort, men jag kan också stärka mig själv i små saker, som gör att jag upplever att jag blir ännu mer stark i mig själv. Haha, jättedåligt exempel, men mitt snus är en typisk sådan sak. Jag upplever att jag får en liten kick, och detta är något som boostar mig själv, för att många människor har säkert åsikt om detta. "Tjejer snusar inte", "white-trash-aktigt" osv, men detta stärker mig. Att känna att så många har åsikter om att, detta borde jag inte göra, men jag gör det ändå, för att jag vill, och för att visa att jag bryr mig faktiskt inte om vad andra människor tycker om mig. Jag har därför liksom väldigt lätt för att peppa mig själv, och det kan bara vara så enkelt som att lyssna på en sorts musik som jag inte brukar lyssna på.

 

Jag är därför antagligen extremt svår att leva med. Det är svårt att nå mig, förstå sig på mig, eller hålla med mig i värderingar, men det är bara "The way i am". Det är säkert många människor som svurit sig galna över mig, men det är okej. Jag är sådan som person. Jag går sällan kvar i gamla vanor som jag vantrivs med, utan jag tar tag i dessa ting och förändrar dem, vilket också är en egenskap som jag är väldigt lycklig över att ha. Jag har haft lite problem hemma hos ena parten av mina föräldrar, och samma dag som jag själv hade "laglig rätt" att bestämma själv vart jag ville bo, var det inte snack om saken. Jag flyttade på heltid in hos den positivs parten hemma. Som ni förstår är mina föräldrar skilda, och det var lite problem under min uppväxt hos den ena, så jag valde den andra. Svårare än så är det inte. Inga om och men.

 

Min extrema fixering för utseende har också med detta o göra. Jag vill inte se dyr ut, jag vill inte se snygg ut, jag vill inte se söt ut, jag vill bara se ut som en människa som är stark i sig själv. Detta gör att min fixering på mitt utseende har blivit något extremt. Många upplever min hårdhet som människa, som att jag beter mig som en kille, vilket resulterar i att 9/10 av mina vänner är killar. Många tjejer klarar inte av mig, eller går galna på något jag gör eller säger, så de släpper mig ur sina liv, medan många killar tycker att detta är störtskönt. Jag säger vad jag tycker, är uppriktig och har en väldigt hård och grov humor, vilket mer speglar en kille än en tjej. Hur som helst säger många att jag är extremt mycket som en kille, men samtidigt extremt mycket som en tjej. Denna tjejsidan kommer såklart utifrån det tidigare nämnt, utseendefixeringen. Varje klädesplagg som jag inte har som jag vill ha köper jag, eller som det så fint låter, "måste jag ha", vilket är ett väldigt stereotypiskt tjejbeteende. Men det handlar om att jag ständigt vill trivas i mig själv. Vill jag denna kväll åka till en kompis i ett visst par skor, och jag inte har dem, så köper jag dem, och detta resulterar i något som framförallt min mamma kallar, "shoppingberoende", och där kommer vi tillbaka till punkten att ingen förstår mig. Jag kan på så sätt därför till det ytliga ha ett väldigt dåligt självförtroende, för när jag upplever mig själv utseendemässigt "misslyckad" så tar detta på mig. Det är här andras åsikter kommer innanför min glob. Jag behöver känna att människor tar mig på allvar, och upplever detta omöjligt för människor när jag inte känner att jag ser ut som att man nu, "skulle kunna ta mig på allvar", så tär detta på mig. Detta gör att jag upplevs som så extremt utseendefixerad, vilket jag också är, och vilket är min svaga länk i livet. Jag kommer inte kunna släppa in någon förrens jag känner att jag tagit itu med detta.

 

Kan då ni förutfattade-meningar-människor tolka det som att jag är bi eller homosexuell? Om någon skulle tänka på det kan jag klargöra att jag är så mycket hetero som man bara kan bli, hahaha. Trots detta hårda skal, så intresserar det då bara mig mer med någon som är hårdare än jag själv, som får mig att mjukna till. Så mesar är ingenting för mig inte. Hahahah igen, (vilket roligt blogginlägg detta blev).

 

Är jag nu då världens mest känslokalla människa? Som det kan upplevas att jag är! Nej, jag tror inte det. Många saker i detta inkluderar också i att jag tar tag i att göra roliga saker med andra människor. Som resor eller aktiviteter. Jag tar tag i evenemang med andra människor för att göra mig själv och dem lyckliga. Jag är i detta också väldigt glad och sprallig, för att jag ständigt går och är lycklig över att jag är så pass nöjd med mitt liv, vilket jag alltid speglar utåt. Får alltid höra, på jobb och utanför jobbet att jag ständigt är så himla glad. Hur jag kan vara glad och sprallig på jobbet klockan 05:00, eller efter att jag jobbar i 12 timmar. Tror faktiskt att jag kan säga att jag sprider glädje runt mig, och många trivs därför med att vara med mig. Jag upplevs extremt svår att ha i sitt liv när jag inte är med människor. Att få tag på mig är omöjligt, boka in en dag att ses är omöjligt, men de flesta verkar ändå väldigt nöjda när vi väl har setts, och det avslutas ofta med att, "vi måste verkligen ses igen". Så missförstå mig inte läsare, jag är inte hård mot människor jag tycker om. Jag är bara en jävla svår människa att ge sig in på.

 

Bli nu inte rädda för mig läsare, utan jag är faktiskt en väldigt god människa, omhändertagande och skrattig. Se mig som psykologiskt sjuk, se mig som galen eller ja, jag vetifan. Se mig som ni vill, men missförstå mig rätt, jag är säkert en rätt så trevlig person.

 

Såhär mycket har jag aldrig öppnat mig för någon, detta är väldigt stort och det har aldrig känts så hårt att trycka på publicera-knappen, men nu kör vi. Säkert inte många som känner igen sig, men i så fall blir det kanske lite intressant läsning, vem vet?