seperationsångest
Jaha ni. Ännu en vecka har gått i detta kaotiska underbara liv. Jag börjar känna seperationsångesten komma smygandes. Jag ska snart lämna Stadium, och det svider lite i hela kroppen vill jag lova. Trivs kanon, men jag måste se tyngden i att få fler timmar och att ha denna möjlighet att avancera. Man får helt enkelt inse att mina fina vänner som jag träffat på Stadium fortfarande lever även om jag inte längre jobbar där. Har redan planer med flera av dem, vilket gör att avståndet inte känns lika långt.
Man börjar också sakta men säkert känna hur 2015 tar tag, och man märker att mer och mer saker händer. Det börjar bli dags att boka in resor och händelser, vilket ger en otrolig boost till livet. Träningen går för övrigt också riktigt bra och ju hårdare jag kör desto roligare blir det! Motivation är en vinnare